Alla vägar bär till Rom...

 Det kan nog vara sant. Frågan är bara hur man vill att resan dit ska te sig?
De senaste dagarna har jag följt en tråd på ett diskussionsform. Tråden gäller sk hårda/mjuka metoder. Av inläggen att döma verkar det som att de som förespråkar tuffare tag i hundfostran är fullständigt övertygade om att detta är det enda som funkar. Förespråkare för den mjukare linjen medger att en hårdare metod visst kan ge snabba resultat men tycker inte att det är rätt väg att gå.
Jag tycker att man kan ställa sig dessa frågor: Vill jag ha en hund som lyder för att den vill slippa obehag eller vill jag ha en hund som gör det jag vill med glädje för att det leder till något positivt?
För mig är svaret självklart.
Jag vill ha en relation med min hund som grundar sig på tillit, respekt och kommunikation.
En vanlig missuppfattning när man pratar om positiv inlärning är att människan är en godisautomat som strör köttbullar om kring sig hela tiden.
Så funkar det inte riktigt. Visst belönar jag ett beteende som jag vill ha hos hunden men inte alltid med godis(köttbullar gillar hon inte ens). Det kan lika gärna vara röst, lek eller att sitta på en kulle. Allt beroende på situationen. Det betyder inte att jag inte hindrar min hund från att göra farliga eller otillåtna saker. Det gör jag genom ett NEJ eller att helt enkelt ta bort henne från det förbjudna.

Jag tror absolut att det är bättre på lång sikt att lägga ner tid på att lära in rätt. Positiv inlärning tar (och får ta)tid. Träningen läggs upp så att hunden får lyckas vilket kräver planering och tålamod.
Hundar gör det som lönar sig och ett beteende som inte får respons kommer så småningom att försvinna.
Att hela tiden korrigera fel ger effekt på kort sikt men dövar bara symptom. I bästa fall släcks ett beteende ut men då har hunden inte lärt sig vad man vill att den ska göra. I värsta fall kommer beteendet tillbaka med förnyad styrka.
Hade jag tex korrigerat en rädd Carla vid hundmöten  genom att rycka i kopplet, gräla på henne eller trycka henne i backen hade hon bara kopplat ihop obehaget med den andra hunden och problemet hade inte varit löst. I stället möter vi hundar på ett avstånd hon klarar, lugnt och sansat med massor av belöning i olika former.

På gårdagens fikakväll fick jag ett tydligt kvitto på att hundmötesträningen verkligen fungerat med denna metod. Fröken Carla låg avslappnat bara en liten bit från en stor mastiff som vi aldrig träffat förut.