Våga vägra kvällspromenad!

Ja, så tycker tibben som inte ens behagade infinna sig i hallen för påklädning av regnjacka.
Det hjälpte inte hur mycket jag än lovade att vi bara skulle ta en kort tur på damrummet.
Vill INTE sa tibben. Efter en lång stunds väntan fick jag ta till det tunga artilleriet ;) HIT.
Med en uppsyn som om hon var på väg till giljotinen kom hon smygande...
På med kläder och sele och ut. Vid porten blev det tvärnit igen sen kikade hon ut och backade in i trapphuset. Efter viss övertalning kom vi till bron, fortfarande under tak. Mer övertalning å så kom vi 10 m och där gick hon på damernas. Lite fart blev det sen så jag tänkte att hurra, nu får vi en liten promenad, men icke! Ny tvärnit. Då gav jag upp. Ser liksom ingen anledning att tvinga en högst ovillig hund runt kvällsrundan, i blåst och regn bara för att man "ska" gå en kvällspromenad.
Inte kul för nån av oss och eftersom vi var på aktiv promenad och fikakväll igår så är det ingen större fara om vi vilar. Behöver jag tillägga att hon har bäddat ner sig i duntäcket?

"Kunskap är en process, inte ett tillstånd"

läste citatet på en facebook-sida. Mycket klokt!

Bäst just nu...

är ljudet av Carla som snusar/snarkar i soffan. Det låter som att hon sover otroligt gott :)

I morse blev jag kallad jänta(!) när vi var ute på promenad. Vet inte om jag ska ta det som en komplimang. Karl´n som sa det är nog inte så mycket äldre än mig tror jag. Det är förresten samma man som inte begrep varför pilska taxhanen inte ville komma på inkallning när han träffat höglöpande tibbeprinsessan. Idag hade han "bara" med sig två lösa jack russels, jag fann det olämpligt att gå närmare dessa lösa vovvar så jag stannade och väntade. Då upplyste han "jäntan" om att det gick bra att gå vidare. Jag valde att stå kvar...
Lite stumt känns det i låren efter gårdagens utflykt och tibben får en vilodag så att vi orkar med en aktiv promenad och fikakväll i morgon.
Förmiddagen har vi ägnat åt att borsta skog ur pälsen, borsta tänder och göra prinsessan riktigt snygg.

Idag ignorerade vi gnällig kropp och grinigt väder och pyntade dagen med en utflykt tillsammans med bästa varghundsväninnan.
Denna gång valde vi ett nytt utflyktsmål, nämligen Hulistugan dit ingen av oss varit förut.
När vi satte oss i bilen Carla och jag möttes vi av ljudet från en viftande varghundssvans.
Dagens första lyckopiller!
Med ryggsäcken full av fika knatade vi iväg, lite regn i början men det slutade snart. Det var i alla fall tillräckligt för att tibben skulle få fina krusiga öron :)
Trevliga gångstigar att gå på, lagom med backar. Två bänkar hittade vi som kändes lämpliga till fikapaus. De var inte helt lättillgängliga men varför göra det enkelt för sig när man kan göra det spännande? Lätt utmattade lår och vadmuskler senare var jag glad att jag hade den stora chokladtermosen med...
Prinsessan var väldigt nöjd med att jag inte hade glömt fikat denna gång ;)
Intressant är att jag har en ganska snabb återhämtning numera. Efter en halvtimmes fikapaus är jag i form igen. Struntar dock i disk och tvätt idag, Carla som för tillfället snarkar i soffan lär nöja sig med en toarunda och lördagsgodis ikväll. I afton glögg!

En alldeles egen...

pall har tibben fått! Återstår att få den godkänd av lilla prinsessan. Tanken är att hon så småningom ska kunna hoppa upp själv för att bli påklädd. Än så länge klickar vi för att framtassarna kommer upp men snart så...kanske, inget är säkert med en bestämd dam :)

"Most owners will agree that owning a tibetan spaniel is very much a matter of being owned by their dog, and not the other way around"

ovanstående är hämtat från Tibetan Spaniel av Juliette Cunliffe.
Jag kan inte annat än att instämma!

Ny promenadkompis

Benji

Idag tog vi med oss Benji och hans matte till ryggisrundan för att visa vad vi brukar göra när vi är ute i skogen. Spännande för en liten kille med alla nya dofter! B fick prova på godisträd och sökruta, balansövningar och godissök. Dessutom vimlade det av joggare, som såklart var lockande att jaga men med lite arbete så lärde han sig snart att titta på matte när det kom en människa kutande. Det var så himla kul att se att han fattade så snabbt! Bra jobb av matte :)
En hel del hundmöten blev det också, även här var lilleman riktigt duktig.
Till tibbens besvikelse så hade vi inget fika med oss men B och hans matte har sagt att dom vill följa med fler gånger så nästa gång blir det matsäck!
Jag utförde en liten glädjedans när jag såg att kommunen äntligen satt upp skyltar om att hundar ska hållas kopplade i spåret! Efterlängtat...
Sedan var vi iväg och köpte en pall till Carla (och mig) som ska stå¨i hallen. Jag har tänkt lära henne att hoppa upp där så att det blir lite enklare att klä på henne. Det är lite meckigt med liten hund, risk för ryggskott!

Idag har vi inte gjort något speciellt, promenosat och filosoferat mest.
Fast på långpromenaden tyckte Carla att vi skulle aktivera oss lite i alla fall så jag gömde godis på lite kluriga ställen som hon fick lista ut hur hon skulle få tag på. Lustigt det där att jag så tydligt kan se vad hon vill.
Att man inte har ett talspråk betyder inte att man inte kan kommunicera och att man kan prata betyder inte att man kan kommunicera!
Hon verkar fortfarande vara väldigt nöjd med selen och det är jag också, vi har provat på några hundmöten och jag tycker nog att den var till nytta.
Kan inte låta bli att jämföra med CM:s metod att sätta kopplet högt uppe vid öronen för att få bättre kontroll. Jag håller inte alls med honom. Jag tycker att kontrollen blir sämre och hunden ännu mer triggad och frustrerad.
Med selen påverkas kroppen, inte bara så tillvida att man får stopp utan faktiskt också som en tydlig signal framåt om hunden "fryser". Det blev mycket tydligt i ett av mötena idag. Spännande att iaktta såna små nyanser.

Inspiration

Igår var vi på öppenträning i vardagslydnad. Det var väldigt länge sen så det var riktigt kul.
Det var heller inte det vanliga gänget även om de flesta ansiktena var bekanta.

Vi fokuserade på att få stadga på stanna-kommandot. Tibben vet vad stanna betyder men på sant tibbemaner så ska hon alltid ha sista ordet, eller i det här fallet stegen. Detta vill jag jobba bort och få ett säkrare och snabbare stanna. Jag ser det som ren säkerhet att kunna både få henne att stanna om hon är på väg ifrån eller emot mig. Igår funkade det riktigt bra efter lite träning så det är bara att fortsätta öva och lägga på försvåringar för att få ännu bättre stadga.
Jag kunde också jobba med henne helt lös trots att det var flera andra hundar där. Jätteroligt tycker jag och skönt att gruppen var så stabil att det var möjligt.

Vi har också provat en ny sele som tibben (kors i taket!) verkar trivas med.
Jag har länge velat ha en sele i stället för halsband då jag tycker det känns snällare mot C framför allt om jag är risig i kroppen. I halsband kan hon få ett oförtjänt ryck i halsen om jag skulle tappa balansen och det vill jag inte. Halsband har också en tendens att trigga henne vid hundmöten och det är inte alltid det finns så mycket plats att det funkar med leende koppel.
Det som känns bra med denna variant av sele (förutom passformen) är bla att ringen där man fäster kopplet sitter på bröstet, till skillnad från en vanlig där du fäster kopplet på ryggen.
Jag tycker att det är lättare att ha koll på "framvagnen" i den nya och faktiskt fick jag titta så att hon var kvar för jag hade bara kopplets vikt i handen :) Då har jag ändå inte en hund som drar i kopplet. Men skillnad blev det. Jag tycker också att C ser nöjdare ut. Det ska bli intressant att se om det blir skillnad i hundmöten.

Förundrad...

Favorit i repris

Kan inte låta bli att förundras över hundars intuitiva förmågor. Jag har haft en riktigt usel helg där kroppen inte alls fungerat. Då kliver Carla in! Som hon kämpat med att hämta saker, dra av envisa sockar osv. Dessutom har hon promenerat som ett ljus (nästan), pussat på onda ställen eller tom legat där det gör ont så att det blir varmt och skönt. En osvikligt lojal soffkompis trots en ganska sur o grinig matte. Mycket bättre känns det av all denna omsorg!
Igår fick jag akupunktur och reagerade rätt kraftigt efteråt. Tibben har för säkerhets skull sovit med matte precis hela natten. Normalt gosar hon en stund men flyttar sen till sin egen säng.
Lägg till detta tre otroligt bra hundmöten på kvällspromenaden igår och humöret är definitivt på plus igen. Tibben är värd en extra kvällskaka allraminst!

Alla vägar bär till Rom...

 Det kan nog vara sant. Frågan är bara hur man vill att resan dit ska te sig?
De senaste dagarna har jag följt en tråd på ett diskussionsform. Tråden gäller sk hårda/mjuka metoder. Av inläggen att döma verkar det som att de som förespråkar tuffare tag i hundfostran är fullständigt övertygade om att detta är det enda som funkar. Förespråkare för den mjukare linjen medger att en hårdare metod visst kan ge snabba resultat men tycker inte att det är rätt väg att gå.
Jag tycker att man kan ställa sig dessa frågor: Vill jag ha en hund som lyder för att den vill slippa obehag eller vill jag ha en hund som gör det jag vill med glädje för att det leder till något positivt?
För mig är svaret självklart.
Jag vill ha en relation med min hund som grundar sig på tillit, respekt och kommunikation.
En vanlig missuppfattning när man pratar om positiv inlärning är att människan är en godisautomat som strör köttbullar om kring sig hela tiden.
Så funkar det inte riktigt. Visst belönar jag ett beteende som jag vill ha hos hunden men inte alltid med godis(köttbullar gillar hon inte ens). Det kan lika gärna vara röst, lek eller att sitta på en kulle. Allt beroende på situationen. Det betyder inte att jag inte hindrar min hund från att göra farliga eller otillåtna saker. Det gör jag genom ett NEJ eller att helt enkelt ta bort henne från det förbjudna.

Jag tror absolut att det är bättre på lång sikt att lägga ner tid på att lära in rätt. Positiv inlärning tar (och får ta)tid. Träningen läggs upp så att hunden får lyckas vilket kräver planering och tålamod.
Hundar gör det som lönar sig och ett beteende som inte får respons kommer så småningom att försvinna.
Att hela tiden korrigera fel ger effekt på kort sikt men dövar bara symptom. I bästa fall släcks ett beteende ut men då har hunden inte lärt sig vad man vill att den ska göra. I värsta fall kommer beteendet tillbaka med förnyad styrka.
Hade jag tex korrigerat en rädd Carla vid hundmöten  genom att rycka i kopplet, gräla på henne eller trycka henne i backen hade hon bara kopplat ihop obehaget med den andra hunden och problemet hade inte varit löst. I stället möter vi hundar på ett avstånd hon klarar, lugnt och sansat med massor av belöning i olika former.

På gårdagens fikakväll fick jag ett tydligt kvitto på att hundmötesträningen verkligen fungerat med denna metod. Fröken Carla låg avslappnat bara en liten bit från en stor mastiff som vi aldrig träffat förut.

Herr F är fikasugen

C ser nåt intressant.

Igår packade vi utflyktsryggsäcken och följde med herr F och hans matte till ryggisrundan.
Vi var lite Wild & Crazy och gick rundan i bakvarv för att avsluta med varm choklad och mackor.
C hade full koll på var vi brukar fika så när jag tyckte att vi skulle gå vidare var hon inte helt övertygad om att det verkligen skulle var på det viset! En tibbe vet hur saker och ting ska vara minsann :)
Det var riktigt härligt väder ute och det kändes rätt bra att dricka varm choklad och äta gott fika och samtidigt titta på hurtbullarna som kutade varv på varv i spåret...
När vi kom hem pep det till i mobilen. Varghundsväninnan ville ha sällskap på skogspromenad i mörkret. En sån inbjudan får man minsann inte varje dag! Bara att tacka ja och ladda om batterierna.
Vila för tibben och middag för henne. En snabb dusch, en gainomax och havregrynsgröt för matte.
Vilade knät med Back on track en stund. Sen åkte vi ut i skogen utrustade med pannlampa.
Jag var lite fundersam på hur det skulle gå för prinsessan. Det är inte ofta vi är ute o becksvart mörker.(På vår gata i stan finns det gatlysen.) Lilla fröken kan ibland vara lite mörkrädd. Med stora starka Varghundsväninnan i sällskap var det dock inget bekymmer. Lika raska steg som vanligt.
Själv tycker jag att det finns något väldigt vilsamt i att gå i mörker. Det blir inte så många intryck utan man blir liksom bara i sig själv. Extra häftigt var det att så i detta kolsvarta och bara lyssna på vattenfallet. En riktigt mäktig upplevelse!
En riktigt intensiv dag blev det för liten hund. I morse tyckte hon att det var väl tidigt att gå på morgonpromenad 09:30...det gick inte fort precis. Mera fot om fot. Hon har begärt semester resten av dagen.
Det passar mig ganska bra också, så pass mycket uteövningar känns i kroppen efteråt men det är absolut värt det!

Helgläsningen har anlänt!

Har varit sugen på den länge och kunde inte hålla mig till slut....