Det är inte alltid lätt, detta med motivation. Särskilt inte om man har en tibbe!
Idag var fröken inte alls sugen på att jobba, testade mobilen som har funkat jättebra senaste veckan. Det blev visserligen bra markering och letande men särskilt road var hon inte. Matte får tänka om... fram med nycklarna som varit höjdpunkten tidigare, inget större intresse där heller.
Mobilen får helt enkelt vila från träningsschemat ett tag, fortsätter som jag gjort: belöna spontan markering osv när den faktiskt ringer "på riktigt". Nosdiskrimineringen med nycklarna behöver nog sätta sig ett tag så den lägger vi också på hyllan lite. Sålunda fick tibben själv välja lite vad vi skulle göra, hämta Flodis (se bild) var roligt visade det sig,
den lille har en speciell plats i mitt hjärta också eftersom han var det första som Carla apporterade.
När man väl hittar den rätta motivationen är det fantastiskt att se att all träning och tid som man lagt ner faktiskt gett resultat. Helt plötsligt bara KAN prinsessan. Från blicken som säger "om du vill ha den där prylen, varför håller du inte rätt på den" till "jaha, det finns en MENING med det här! Hurra vad jag är duktig!" och sen hämtar hon allt jag ber om från gosedjur till metall. Lycka!
Dagens arbetspass tyckte Carla var lämpligt att avsluta med städning och en stund med "putta boll".
Flodis är för övrigt ett hittebarn som C hittade när hon var valp, han har hängt med sen dess.
Men, förlåt en dum fråga från en djuranalfabet; hur tar hon med sig mobilen utan att den blir alldeles blöt?
SvaraRaderaJa alltså, hon hämtar inte mobilen utan hon talar om att den ringer och sen visar hon var den är.
SvaraRaderaHon kan visserligen hämta den också, då tar hon den i det lilla handtaget:)