Händelserika dagar...

Veckan inleddes med den årliga sommarfesten på Hundens Hus. Vi höll till i Sidsjön som vanligt och i år var vädrets makter med oss, viss blåst såg till att hålla myggorna borta.
Vi delades in i lag och tävlade därefter i olika grenar. Carla överraskade i slalomen och tog sig igenom alla portar i rekordfart( tibben persade!). Frågeslinga och en uppvisning ingick också i tävlingen och vi blev coachade på bästa sätt av vår lagledare!

Igår var det så dags för träff och träning med järngänget igen. Personsök på programmet.
Herr F är som vanligt en fröjd att se, han tycker att sök är det bästa som finns och jobbar fantastiskt bra och självständigt.
Carla började bra med att apportera rullen med fart och fläkt, därefter skulle vi prova att koppla ihop sök med rullen... söket gick bra till att börja med. Sen fick hon fnatt!
Drog en repa för att sen gå klockrent på de platser där figgarna suttit förut. Sen drog hon med rullen i munnen och fick en riktigt hederlig tibbeknäpp. Det räckte med att titta på henne så sprätte hon som ett popcorn. Inte det mest optimala beteendet på träning kanske men det är svårt att motstå glädjen och de glittrande ögonen.
För att få ordning på lilla fröken blev det apporteringsträning på kort avstånd och det funkade bra.
Vi avslutade med en kort rallybana som iallafall gick hyfsat bra.

Idag hade vi planerat en stillsam hemmakväll. Riktigt så blev det inte. På vägen hem från jobbet började C svälja häftigt och slicka sig runt munnen samt tydligt markera att hon var riktigt besvärad av något. Jag kunde dock inte se något speciellt, beteendet fortsatte när vi kommit hem och efter telefonkontakt med veterinär kände jag att jag för säkerhets skull ville åka in och kolla att det inte var något som satt på tvären eller någon svullnad.
Snälla morfar kom och hämtade oss och när vi kom dit verkade prinsessan mest undra vad vi gjorde på fel sida huset. (fröken L är ju på andra sidan, ju sa tibben).
Vi fick träffa en snäll veterinär som tog väl hand om oss och jag blev genast lite lugnare
Hon hittade inget i halsen och andningen lät bra även om hon svalde lite mer än vanligt.
Hon såg ingen anledning att ge lugnande och gå längre ner i halsen heller då C inte verkade allmänpåverkad.
Möjligen kan hon ha haft nåt som irriterat med lyckats ordna det själv med en viss kvardröjande irritation.
C var en god ambassadör för sin ras och skötte sig med den äran. 
Ett onödigt besök kanske såhär i efterhand men jag ville inte chansa när det handlade om hals och mun. Det är alltid svårt att avgöra hur hon mår egentligen tycker jag. Dels blir hon orolig och lite rädd när nått känns konstigt, dels blir jag orolig vilket i sin tur oroar henne.
Morfar föreslog lugnande till matte istället för till hunden...
Förhoppningsvis kan jag sova lugnt i natt.:)

Ska vi busa?

Kom igen nu då...