Häromdagen läste jag en fin artaikel om mopsen Roffe som just nu går terapihundsutbildningen tillsammans med sin matte. Han får sin utbildning betald av kommunen och kommer att jobba på ett äldreboende. Helt fantastiskt och all heder åt den modiga och framsynta chef som fattade beslutet.
Jag läser nästan alltid kommentarer efter artiklarna och blev föga förvånad över att den första och dittills enda kommentaren handlade om pälsdjursallergiker...
Jag har den störst respekt både för allergi och rädsla, jag har båda i min närmaste krets.
Men jag kan inte förstå att man inte ser lösningar istället för problem.
med god vilja och fantasi måste det gå att samsas!
Idag vet man att samvaro med djur har många goda effekter på flera olika plan. Att tvärt säga nej till detta för att "nån kan vara allergisk" är helt vansinnigt i mina ögon.
Att någon får en allergireaktion är naturligtvis illa och kan orsaka mycket obehag
Lika grymt anser jag det vara att förvägra någon som levt hela sitt liv med och för djur, möjligheten att om så bara för någon timme åter få känna glädje över att klappa en hund eller katt eller känna en kall nos mot handen. Det är att förvägra någon att andas med själen!
Att se någons ögon lysa av glädje, att någon efter lång tids tystnad börjar prata eller att en orolig människa blir lugnare har ett värde som inte går att mäta i pengar. Det är effekter som heller inte går att uppnå med teknik eller medicin.
När det gäller barn som får arbeta med läshundar kommer ofta rättviseaspekten upp.
"mitt barn kan inte vara med för hen är allergisk" följt av "det finns så mycket bra teknik, så man behöver inte utsätta allergiker för risker"
Livet är nu inte rättvist, alla kan inte vara med på allt för vi har alla olika förutsättningar.
Själv kan jag varken åka skidor eller skridskor men inte kräver jag att inga andra ska göra det heller och hänvisar till tekniska lösningar som wii sports...
Teknik kan aldrig ersätta känslan som en hund ger, det spelar ingen roll vem du är, hur du ser ut, pratar eller går. I en hunds ögon är du precis som du ska vara!
Det är en oändlig skillnad på att gå till en timme med en speciallärare för att du är annorlunda eller att gå till en timme med en hund för att du är speciell.
Teknik kan eller inte ersätta den levande värmen som får krampande muskler att släppa sitt grepp om en hand som får uppleva känslan av mjuk och len päls.
Jag önskar att jag själv som liten hade fått jobba tillsammans med en hund under alla timmar med sjukgymnast. Det hade gett övningarna en begriplig mening och skapat en mycket mer positiv känsla.
Jag hoppas på en ännu större utveckling på den här fronten i framtiden för effekterna går inte att missta sig på!
